1728-1779 Dutch Anton Raphael Mengs Gallery Mengs was born in 1728 at Usti nad Labem (German: Aussig) in Bohemia on 12 March 1728; he died in Rome 29 June 1779. His father, Ismael Mengs, a Danish painter, established himself finally at Dresden, whence in 1741 he took his son to Rome. In Rome, his fresco painting of Parnassus at Villa Albani gained him a reputation as a master painter. The appointment of Mengs in 1749 as first painter to Frederick Augustus, elector of Saxony did not prevent his spending much time in Rome, where he had married Margarita Quazzi who had sat for him as a model in 1748, and abjured the Protestant faith, and where he became in 1754 director of the Vatican school of painting, nor did this hinder him on two occasions from obeying the call of Charles III of Spain to Madrid. There Mengs produced some of his best work, and specially the ceiling of the banqueting-hall of the Royal Palace of Madrid, the subject of which was the Triumph of Trajan and the Temple of Glory. Among his pupils there was Agust??n Esteve. After the completion of this work in 1777, Mengs returned to Rome, and there he died, two years later, in poor circumstances, leaving twenty children, seven of whom were pensioned by the king of Spain. His portraits and autoportraits recall an attention to detail and insight, often lost from the grand manner paintings. Besides numerous paintings in the Madrid gallery, the Ascension and St Joseph at Dresden, Perseus and Andromeda at Saint Petersburg, and the ceiling of the Villa Albani must be mentioned among his chief works. In 1911, Henry George Percy, 7th Duke of Northumberland, possessed a Holy Family, and the colleges of All Souls and Magdalen, at Oxford, possessed altar-pieces by Mengs's hand. In his writings, in Spanish, Italian and German, Mengs has put forth his eclectic theory of art, which treats of perfection as attainable by a well-schemed combination of diverse excellences Greek design, with the expression of Raphael, the chiaroscuro of Correggio, and the colour of Titian. He would have fancied himself the first neoclassicist, while in fact he may be the last flicker of Baroque art. Or in the words of Wittkower, In the last analysis, he is as much an end as a beginning. His intimacy with Johann Joachim Winckelmann, who constantly wrote at his dictation, has enhanced his historical importance, for he formed no scholars, and the critic must now concur in Goethe's judgment of Mengs in Winckelmann und sein Jahrhundert; he must deplore that so much learning should have been allied to a total want of initiative and poverty of invention, and embodied with a strained and artificial mannerism. Mengs was famous for his rivalry with the contemporary Italian painter Pompeo Batoni.  Related Paintings of Anton Raphael Mengs :. | Night by Anton Raphael Mengs | Portrait of the Infante Gabriel of Spain | Holy Roman Empress | British painter | Helios as Personification of Midday |
Related Artists:
ANGUISSOLA Sofonisba
Italian Mannerist Painter, 1532-1625 The best known of the sisters, she was trained, with Elena, by Campi and Gatti. Most of Vasari's account of his visit to the Anguissola family is devoted to Sofonisba, about whom he wrote: 'Anguissola has shown greater application and better grace than any other woman of our age in her endeavours at drawing; she has thus succeeded not only in drawing, colouring and painting from nature, and copying excellently from others, but by herself has created rare and very beautiful paintings'. Sofonisba's privileged background was unusual among woman artists of the 16th century, most of whom, like Lavinia Fontana (see FONTANA (ii),(2)), FEDE GALIZIA and Barbara Longhi (see LONGHI (i), (3)), were daughters of painters. Her social class did not, however, enable her to transcend the constraints of her sex. Without the possibility of studying anatomy, or drawing from life, she could not undertake the complex multi-figure compositions required for large-scale religious or history paintings. She turned instead to the models accessible to her, exploring a new type of portraiture with sitters in informal domestic settings. The influence of Campi, whose reputation was based on portraiture, is evident in her early works, such as the Self-portrait (Florence, Uffizi). Her work was allied to the worldly tradition of Cremona, much influenced by the art of Parma and Mantua, in which even religious works were imbued with extreme delicacy and charm. From Gatti she seems to have absorbed elements reminiscent of Correggio, beginning a trend that became marked in Cremonese painting of the late 16th century. This new direction is reflected in Lucia, Minerva and Europa Anguissola Playing Chess (1555; Poznan, N. Mus.) in which portraiture merges into a quasi-genre scene, a characteristic derived from Brescian models.
William Harnett
(August 10, 1848 - October 29, 1892) was an Irish-American painter known for his trompe l'oeil still lifes of ordinary objects. Harnett was born in Clonakilty, County Cork, Ireland during the time of the potato famine. Shortly after his birth his family emigrated to America, settling in Philadelphia. Becoming a United States citizen in 1868, he made a living as a young man by engraving designs on table silver, while also taking night classes at the Pennsylvania Academy of the Fine Arts and later, in New York, at Cooper Union and at the National Academy of Design. His first known oil painting, a still life, dates from 1874.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.